En vanlig morgon hos oss:
Jag vaknar av att en liten kropp i sängen bredvid vänder och vrider på sig. Hon småpratar lite med sig själv och suckar lite småuppgivet då och då.
Nu är det morgon, klockan är runt åtta och det är dags att vakna. Jag sticker ner huvudet i spjälsängen och möts av ett stort härligt leende. Jag smälter och känner, som säkert alla föräldrar, att jag måste fått världens goaste bebis. Jag lyfter över min lilla docka till vår säng. Jag kollar på klockan. 07.59. Man kan nästan ställa klockan efter Nicole. Senaste tiden har hon vaknat klockan åtta varje morgon, plus/minus tjugo minuter. Spelar ingen roll vilken tid hon somnat kvällen innan, om det så är halv åtta eller närmare elva, hon vaknar alltid vid åtta ändå. Perfekt tid tycker hennes mamma!
Hon får några klunkar mjölk, men tramsar mest. Jag trugar och försöker härda ut, det sägs ju vara ett litet skydd mot den förbannade svininfluensan. Och då får man ta varje chans man får att försöka skona sin lilla älskling från detta hemska.
Vi busar lite och sen går vi upp och käkar gröt.
Jag vill att varje morgon för resten av mitt liv skall vara såhär! Jag vill ALDRIG MER behöva gå upp i ottan, stressa röven av sig och virra omkring hemma och försöka få mig plus bebis klar för jobb och dagis. Jag vill inte börja stressa igen. Jag vill vara mammaledig RESTEN AV MITT LIV! :)
Men jag vill ju inte ha en familj i klass med "familjen annorlunda"-familjerna. Jag vill inte föda tio barn och behöva vara gravid större delen av mitt vuxna liv.
Kanske är det dax att komma på vad jag vill bli när jag blir stor. Och utbilda sig i hopp om att en vacker dag få ett roligt jobb. Då kanske inte de där stressiga, trötta morgnarna kommer kännas lika förjävliga...