Under flera veckor har jag gått och funderat på om jag skall ha en sån där adventskalender med ett litet paket varje dag för Nicole i år igen. Jag har vägt för och nackdelar, velat fram och tillbaka... Min tanke var ju att det skulle bli en årlig jultradition, men det var ju allt lite jobb att fixa och dona med alla paket. Förra året var jag mammaledig och hade jämfört med i år ganska mycket mer tid till sånt där pyssel. Den där latsidan hos mig tänker att hon fortfarande är för liten för att bry sig, så varför inte hoppa över ett år? Den positiva sidan hos mig säger att jag får ta mig i kragen för egentligen är det ju bara roligt att pyssla ihop små paket. Och om man dessutom håller sig till mesta dels nödvändigheter, så vinner ju det positiva helt klart. Tid är väl bara att ta sig liksom? När Stefan hörde att jag funderade på att skita i det i år lät han jättebesviken.
- Va?! Det är klart hon skall få en sån där kalender! Eller?!
Och efter vi vart på Hemköp och hittat tre paket med olika djur i fyndlådan var saken klar. Det blir en kalender även i år!
Idag har vi fyllt på paketlagret rejält. Jag, Nicole & min farmor var på stan idag, främst för att leta jacka & skor till mig, men kom mest hem med kläder till Nicole. Så trist nog kommer säkert hälften av alla paketen bestå av kläder, men jag tror lilla tjejen blir glad ändå.
Jag hittade faktiskt ett par vinterkängor till mig själv också. Äntligen kan jag plaska i slask och ändå behålla fossingarna torra och varma. Om skorna håller vad dom lovar vill säga...
Men nån jacka blev det inte idag heller... Har kollat i alla affärer jag kan komma på efter en tjock vinterjacka, men hittar banne mej ingen alls jag vill ha. Jo, en förresten. Men givetvis skall den ju inte finnas i rätt storlek i rätt färg då. Och bara för att den var slut på lagret så ville jag absolut ha den. Först var jag ändå lite osäker, men efter att få konstaterat att den ändå inte fanns, ja då ville jag ju självklart ha den. Bara den och ingen annan. Varför är det alltid så?